Jungfrur och solens hetta — några bibelhebreiska dilemman

Av forfatter, oversetter og språk- og religionsviter Ola Wikander

Alla vet vi att översättningar kan vara kontroversiella. Det kan röra sig om litteraturverk som är så berömda och populära att många har uppfattningar om hur de egentligen borde återges, och sådant kan leda till att spaltkilometer skrivs på internet om en viss översättnings meriter eller problem. Ett sådant exempel har vi haft i Sverige rörande översättningen av Tolkiens The Lord of the Rings, där den gamla tolkningen (av Åke Ohlmarks) ofta blev utsatt för en hel del kritik för diverse egensinnigheter och märkliga val i återgivningar av namn (hobbits blev ”hober”, därför att Ohlmarks tycker att ”hobbit” lät för mycket som ett gammaltestamentligt folkslag av typ ”amalekit” och liknande).

Men det finns fall där översättningar kan bli långt mer laddade än när det gäller Tolkien. Det jag syftar på är översättningar av traditionella religiösa texter, som inte bara varit och är av enorm betydelse för hela kultursfärer utan också uppfattas som normerande och sanna av många människor. Många moderna översättningar av av Gamla testamentet blir till exempel snabbt kontroversiella, eftersom man i tolkningarna ibland blir tvungen att väga traditionella uppfattningar av vad en text betyder mot moderna forskningsslutsatser. Idag är den vanligaste inställningen bland bibelforskare att man bör utgå från och översätta det vi på vetenskaplig grund kan tro att en text betydde när den sattes samman och först lästes eller hördes, men i och med att många religiösa texter sedan används i olika sammanhang i år efter år (i Gamla testamentets fall i över tvåtusen) kan dessa historisk-kritiska tolkningar ibland krocka med en traditionell religiös förståelse. Dessutom finns i denna typ av översättning det enorma problem som skapas av att texterna är skrivna på språk som inte talats på mycket länge (vad gäller GT är språket klassisk hebreiska) och i en kulturell kontext som mycket kraftigt avviker från vår egen och därför gör det svårt för oss att rätt förstå referenser som antagligen var mer eller mindre självklara när texterna skrevs.
Ett mycket känt exempel på dessa problem är de så kallade Immanuelsprofetian i Jesaja 7:14-16. Det talas där om ett barn som skall födas, ett alldeles speciellt barn med en särskild uppgift. Så här låter texten i den svenska Bibel 2000-översättningen:

Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ’Gud med oss’. Grädde och honung skall han leva av när han har lärt sig att förkasta det onda och välja det goda. Ty innan pojken har lärt sig att förkasta det onda och välja det goda skall det land vars båda kungar du fasar för lämnas öde.

I kristen tradition ses detta som en profetia om Jesus. Historisk-kritisk bibelforskning tenderar snarare att se texten som ett inlägg i en politisk debatt på 700-talet f.Kr. och tänker sig att ”sonen” är en blivande tronarvinge. En viktig och mycket klassisk del av denna diskussion är frågan om det hebreiska ord som ovan återges med ”ung kvinna”, hebreiskans ‘almâ, som ofta översatts ”jungfru”, vilket naturligtvis kopplats till den kristna dogmen om jungfrufödseln. Till stöd för denna ”jungfru”-tolkning har man använt det faktum att ordet återges med grekiskans parthenos i den antika grekiska översättningen Septuaginta. Men det är inte helt klart att detta ord ens på grekiska alltid betydde ”orörd kvinna” (och oavsett vilket är Septuagintaöversättningen gjord under de sista århundradena f.Kr., alltså ett bra tag efter att texten skrevs, och det finns inga garantier för att de grekiska översättarna förstod ordet rätt). Det finns också ställen i GT som antyder att kvinnor som kallades ‘almâ inte alltid var ”jungfrur” i modern mening heller: t.ex. används det om kungliga konkubiner i Höga Visan 6:8, och som Tryggve Mettinger skriver handlar det där om personer ”vilka man på goda grunder kan misstänka för att ha gjort sin sexuella debut – för att låna ett uttryck från modern utredningssvenska”.

Detta är en mycket långdragen diskussion, men de flesta bibelforskare är idag överens om att det hebreiska ordet snarast bör tolkas som ”giftasvuxen, ung kvinna” och inte som ett uttalande om kvinnans eventuella sexuella erfarenheter.

Andra komplicerade fall i GT-översättandet kan till exempel bero på att man har att göra med ord som kanske bara förekommer en eller ett par gånger i hela den fornhebreiska textmassan och därför är mycket oklara till sin betydelse. Ett sådant finner vi i Hosea 13:5, där författaren låter Jahve tala om att han tog hand om Israels folk under deras berömda ökenvandring, i vad texten beskriver som ʾereṣ talʾūbôt. Det första av dessa två ord betyder ”land” och är ganska oproblematiskt, men det andra är allt annat än klart. Det är ett så kallat hapax legomenon, det vill säga ett ord som bara förekommer en enda gång. Uppenbarligen betyder det något i stil med ”uttorkning” eller ”torka”, så att hela uttrycket blir något i stil med ”torkans land”. Men detta är egentligen en gissning.

Olika forskare (till exempel lexikonförfattarna Koehler och Baumgartner) har kopplat uttrycket talʾūbôt till ett kanske besläktat ord på akkadiska (språket i det gamla Assyrien och Babylonien), nämligen verbet leʾēbu, som betyder ungefär ”infektera”. I mitt egen avhandlingsarbete kommer jag med några egna idéer om detta märkliga ord; min avhandling handlar om relationen mellan torkan, döden, solen och feberhettan som poetiska bilder både i Gamla testamentet och i äldre semitiskspråkiga texter från samma kulturområde, och detta gör naturligtvis att jag funnit ordet talʾūbôt intressant. Jag utgår från kopplingen till det akkadiska leʾēbu men tillåter mig att gå några steg längre. Det finns nämligen i de akkadiska medicinska texterna ett specifikt namn på en sjukdom (laʾbu eller liʾbu) som kommer från samma verbrot, och just denna sjukdom verkar ha innefattat svår feberhetta. Ännu intressantare blir det att notera att just denna sjukdom i en del av texterna har ett symptom som beskrivs som ”solens hetta” (något som påpekats av forskaren Marten Stol). Jag tycker mig se en kreativ, poetisk användning av gamla ålderdomliga ord för feberartad hetta som liknande solens brännande kraft i det hebreiska besläktade ordet talʾūbôt. Min tanke är alltså att ordet inte bara innefattar att landet var torrt, utan att det bar på bibetydelser av att hettan var som feber och som solens brännande kraft.

 

Om jag har rätt inställer sig ännu en fråga: hur skulle ett sådant ord översättas till svenska eller norska? Ja, det kan man ju fundera på. Den klassiske hebraisten har tunga bördor att bära på! 🙂

 

 

Leave a comment

name*

email* (not published)

website